Dagens ord får bli följande:

Every given moment you have the power to say:

this is not how the story ends!

Everybody's free...

- to wear sunscreen. Så heter en låt som är väldigt speciell för mig. Den är enkel, men effektfull och den har ett vackert budskap kring att det är de allra enklaste sakerna i livet som faktiskt betyder nåt i det långa loppet. Älska dina nära, håll kontakten med dina vänner, gör något varje dag för att utmana dig själv, kom ihåg de komplimanger du får men se till att glömma bort alla hårda ord, dansa och använd din kropp så mycket du bara kan, gör allt det där du drömmer om och tyck om dig själv!

Just idag har jag försökt att bara vara i nuet mest hela tiden. Jag har fullföljt mina åtaganden men också sett till att smyga in små stunder av njutning däremellan - så som att ta en liten promenad över stan på lunchen, ringa en vän mitt emellan de svårare samtalen, myst på trappen med en kopp kaffe i solskenet när  jag kom hem och sen smugit mig ner i soffan tillsammans med mina nya garner som inhandlades under lunchpromenaden. Som sagt, det är de små sakerna som gör hela skillnaden.

"What we see mainly depends on what we're looking for"

If you can dream it -

you can do it!!! Så är det verkligen. Och om jag verkligen vill något så kommer hela universum arbeta för att min önskan ska slå in. Jag har lärt mig av tidigare erfarenheter att det jag önskar faktiskt ofta slår in. Därför ska jag ägna kvällen åt att finslipa på mina önskningar lite till, så att jag inte hastar iväg och önskar mig någonting jag egentligen inte vill ha...

Den sista tiden har verkligen bjudit på många funderingar. Mycket kommer av det som varit och tvånget för mig själv att ta mig därifrån. Efter några veckors trötthet som gjort att jag knappt ens vet vad jag ska göra med mig själv i de mest vardagliga situationerna, har jag nu åminstone nått upp till en nivå där jag känner närvaro i livet igen. Inte hela tiden, men oftare än förut... Det får mig att känna hopp om livet igen, och ett visst mått av glädje. Jag har haft svårt att nå fram till dessa känslor under den tid som varit och det har gjort med mig, precis vad det gör med folk i såna situationer - jag har tappat tron på livet, jag har fallit ner i en negativ spiral, jag har prioriterat fel saker och jag har inte orkat förändra varken mig själv eller min situation.  Men nu minsann. Nu ska det bli förändring. Nu skriker hela min själ "upp till kamp", "ta tillbaka kontrollen" och "låt det börja med mig".

Jag har satt mig ner för att spalta upp de saker som jag vet fått mig att må bra tidigare samt saker jag vet att jag drömt om. Och det har varit nyttigt att göra just detta. Jag inser ju att jag har mycket i mitt liv att vara tacksam över och jag vet också att det finns mycket jag kan göra för känslan inom mig ska förändras. Det finns en hel del mål som står nedskrivna på mitt papper, som jag inte behöver kämpa allt för mycket för att nå fram till. Och jag tror jag behöver få känna på känslan av att spräcka mållinjen ett par gånger nu, så jag kan öka på självkänslan och de positiva inslagen i livet. Jag har en bok som ligger mig varmt om hjärtat (en bland flera) och den heter att välja glädje. Jag ska låta den inspirera mig i min kommande vecka och verkligen försöka se all den glädje som jag vet finns i varje situation. Min dotter fick inspirationskort av mig och på dagens kort står det "när jag ler mot någon annan blir jag gladare själv". Och visst är det väl så... jag ska försöka spä på min positiva spiral denna vecka, det får bli mitt livsmål just nu :)

"Life is like a mirror - it never gives more back than you put in it"

Dagen har bjudit på många funderingar och utmaningar, både i arbetet och däremellan. En av sakerna jag älskar med mitt arbete är just utmaningen som är ständigt närvarande. Jag vet aldrig riktigt säkert hur en dag ska se ut eller vad nästa telefonsamtal ska innebära... Jag har träffat en kvinna vid ett par tillfällen för att diskutera vad det innebär att vara den jag är i mitt arbete och jag har kommit fram till att jag har höga ambitioner gällande mig själv, både i arbetet och i mitt privatliv. Dessa ambitioner får mig ibland på fall och det är väl en del i vad som hänt under det gångna året. Milt uttryckt kan jag väl säga att jag genom mitt arbete skapat mig själv lite skeva värderingar kring det som är av betydelse för mig. Jag vill så väl, men själva viljan är inte tillräcklig. Jag måste även tänka på att skapa förutsättningar för att få igenom min vilja och nå upp till mina ambitioner eller så behöver jag försöka omvärdera min vilja och mina ambitioner till att passa i det arbete jag utför. Nånstans mitt i det hela måste jag även komma fram till en nivå där jag känner att det är balans mellan min egen känsla av moral samt mina ramar för mitt arbete. Gör jag inte detta så kommer det helt enkelt inte hålla i längden.

Jag har en vän som är mycket klok. Hon berättade för mig att hon gjort en helomvändning vad gäller tänket i sitt liv, för att klara av att komma vidare och det är lite dit jag vill komma också. Jag vill också göra en helomvändning, en mental sådan till att börja med. En sån helomvänding som har med min inställning att göra. Jag vill se över vad som är viktigt i mitt liv - prioritera mig själv, mitt barn, min relation och min hälsa. Jag vill skapa mer utrymme för kreativitet, personlig utveckling samt nytt lärande. Jag vill även tillämpa mer ödmjukhet och tacksamhet i mitt liv & jag vill ägna mer tid åt kärleksfulla handlingar och gemenskap med mina medmänniskor än vad jag gör idag. Om jag visste att min tid på denna jord skulle ta slut om ett halvår, vore det just sådana saker jag skulle prioritera att ägna min tid åt. Jag skulle vilja lämna ett avtryck i denna värld, allra mest hos dem jag älskar... Jag skulle vilja göra min, och deras, värld lite bättre helt enkelt. Sååååå, varför vänta?!

"There is no way to happiness - happiness IS the way"

Det är inte lätt när det är svårt... Har nyss nattat mitt lilla troll och tröstat bort många tårar. Denna gången gällde tårarna mig och vad som skulle hända med henne om jag dog. Det är många tankar som far kring i hennes lilla huvud och jag känner så väl igen dem från min egen barndom. Rädslan över att bli lämnad kvar och otryggheten som vilade i vissheten om att vem som helst kunde dö, närsomhelst. Och inte minst den överväldigande känslan av sorg som kom så fort jag tänkte tanken på att nån jag älskade faktiskt kunde dö. Döden är inte lätt, men jag vet inte heller om den måste vara så svår?! Jag har varit med om den tragiska känslan att mista betydelsefulla personer - och ja, det har satt sina spår... Men jag har även varit med om att döden kan komma som en befriare efter lång tids sjukdom och jag har också sett friden hos de äldre när de sluter sina ögon för sista gången. Och i min sinnebild ligger det en viss frid i den sista vilan, ett visst mått av tillfredsställelse... Det enda somhåller mig från att vara helt avslappnad inför döden är nog vetskapen om att jag skulle lämna älskade personer kvar i livet och att det skulle sätta spår hos dem...

Min tankar finns lite extra hos A och hans familj även idag. Saker och ting ställs på sin spets när dödsbesked ges och så även för mig. Jag har tänkt på vad som är viktigt för mig, på min tacksamhet för mitt liv. Jag har kramat lite extra på min lilla skrutta och försökt tänka på att vara närvarande i stunderna med henne. Jag har även försökt ta till mig av glädjen som finns i livet lite extra. För så är det ju, att även om jag inte ser den så är den alltid där - jag behöver bara öppna mitt hjärta för den...

"Don't ever save anything for a special occasion

- being alive IS a special occasion"

Efter en helg som den här vore det nästintill straffbart att inte börja dela med sig av det som pågår inuti!! Så det blir mitt löfte till mig själv just idag - att börja dela med mig. Jag har även börjat spåna på andra löften, men känner mig inte rikigt redo att avlägga dem just än. SÅ - dagen till ära, och inledningen av bloggen till ära. Det får börja med något hemskt (sen kan det bara bli bättre )


Jag mötte en person igår, som jag lärt känna sen en tid tillbaka. Våra barn leker tillsammans och vi har inte någon speciell relation med varann förutom det. Igår berättade han för mig att han blivit sjuk och inte kommer överleva. Vad säger man till en människa som fått ett sånt besked?! Och om man hittar något att säga, hur säger man det!? Jag har inte hittat några lämpliga ord än, men mitt hjärta är fyllt av medkännande, ödmjukhet och sorg över hans situation. Jag är även lite extra tacksam över livet just idag...


"Life is not measured by the breathes we take, but by the moments that take our breath away"