Det är inte lätt när det är svårt... Har nyss nattat mitt lilla troll och tröstat bort många tårar. Denna gången gällde tårarna mig och vad som skulle hända med henne om jag dog. Det är många tankar som far kring i hennes lilla huvud och jag känner så väl igen dem från min egen barndom. Rädslan över att bli lämnad kvar och otryggheten som vilade i vissheten om att vem som helst kunde dö, närsomhelst. Och inte minst den överväldigande känslan av sorg som kom så fort jag tänkte tanken på att nån jag älskade faktiskt kunde dö. Döden är inte lätt, men jag vet inte heller om den måste vara så svår?! Jag har varit med om den tragiska känslan att mista betydelsefulla personer - och ja, det har satt sina spår... Men jag har även varit med om att döden kan komma som en befriare efter lång tids sjukdom och jag har också sett friden hos de äldre när de sluter sina ögon för sista gången. Och i min sinnebild ligger det en viss frid i den sista vilan, ett visst mått av tillfredsställelse... Det enda somhåller mig från att vara helt avslappnad inför döden är nog vetskapen om att jag skulle lämna älskade personer kvar i livet och att det skulle sätta spår hos dem...

Min tankar finns lite extra hos A och hans familj även idag. Saker och ting ställs på sin spets när dödsbesked ges och så även för mig. Jag har tänkt på vad som är viktigt för mig, på min tacksamhet för mitt liv. Jag har kramat lite extra på min lilla skrutta och försökt tänka på att vara närvarande i stunderna med henne. Jag har även försökt ta till mig av glädjen som finns i livet lite extra. För så är det ju, att även om jag inte ser den så är den alltid där - jag behöver bara öppna mitt hjärta för den...

"Don't ever save anything for a special occasion

- being alive IS a special occasion"