Efter en helg som den här vore det nästintill straffbart att inte börja dela med sig av det som pågår inuti!! Så det blir mitt löfte till mig själv just idag - att börja dela med mig. Jag har även börjat spåna på andra löften, men känner mig inte rikigt redo att avlägga dem just än. SÅ - dagen till ära, och inledningen av bloggen till ära. Det får börja med något hemskt (sen kan det bara bli bättre )


Jag mötte en person igår, som jag lärt känna sen en tid tillbaka. Våra barn leker tillsammans och vi har inte någon speciell relation med varann förutom det. Igår berättade han för mig att han blivit sjuk och inte kommer överleva. Vad säger man till en människa som fått ett sånt besked?! Och om man hittar något att säga, hur säger man det!? Jag har inte hittat några lämpliga ord än, men mitt hjärta är fyllt av medkännande, ödmjukhet och sorg över hans situation. Jag är även lite extra tacksam över livet just idag...


"Life is not measured by the breathes we take, but by the moments that take our breath away"